bekännelse

jag tänkte vara anonym då jag blogga denna gång och bara skriva om min träning men jag väljer i stället för att komma med en bekännelse

jag lever med en diagnos .för ungefär 2 år sen fick jag den och det har tagit mig nästan 2 år att jag själv ska förstå att jag har den diagnosen

jag valde att utreda om jag hade adhd men då jag sista möte med min psykolog fick resultatet lindrig retalin blev jag stum en tår i ögat satt jag där och förstog inte vad det innebar. vad är det var min spontana reakton …

hans svar det betyder att du är lindrig utvecklingsstörds …. plötsligt stanna min värld . vad händer nu ?

minns än i dag min spntana reaktion var nej nej nej det får inte vara sant. jag minns att jag titta på min psykolog och fråga är det sant?

jag minns hur föräntans full jag var då jag gick in och jag minns hans första ord . jag förstår verkligen villket kämpigt liv du haft nu kommer du få hjälp…

men ärligt gott folk att få en diagnos är etthelvete att levt utan en och sen inse hur ens liv kunnat se ut eller villket helvete man  haft.

att säga att jag måste få en diagnos för att må bra det är skit snack…. bara början på en panik i sitt hjärta  vad händer nu .

då kan man tänka att jag borde få massa förståelse i dag… gott folk det finns inte folk tror  mig inte då jag säger min diagnos nu måste jag kämpa för att få dem att få förståelse för att jag har en diagnos som aldrig kommer att fölrvinna

att kämpa mot strömmen är aldrig roligt……………..

hatar orden om du bara försöker

du kan bättre

öva mer

varför försöker du inte

fatta vad allt detta gjort med mig har  inget själv förtronde och känslan av ensam het är förfärlig

Annonser